Vandringarna i Stockholm och i naturen utanför stan är mycket viktiga för mig och jag mår extra gott när jag vistas på platser som bjuder på både naturens skönhet, historiskt intresse och stillhet. Det är sällan jag hamnar på platser där jag inte trivs fullt ut, men under min vandring idag från Konditori Lyran i Bredäng, längs Skärholmens strandstig bort till Skärholmens gård, var jag inte lika uppfylld av omgivningen som jag brukar vara.
För några veckor sedan vandrade jag från samma kondis, fast då åt andra hållet in mot Vinterviken och det var en skön och varierande sträcka med tre olika caféer efter vägen. Konditori Lyran i Bredäng, Café Uddvillan vid Klubbensborg och Vintervikens trädgårdscafé. Dagens sträcka saknade helt caféer den här årstiden. Jag antar att det under sommartid finns fikamöjligheter vid Mälarhöjdsbadet och Sätrabadet som man passerar och vid mitt slutmål idag Skärholmens gård som byggdes i mitten av1700-talet, finns ett sommarcafé. Nu ska jag ju ändå inte besöka några caféer, då smittan åter igen ökar i Stockholm och jag får väl börja göra som i våras igen - dra till skogs!
Vad var det då som inte kändes helt ok med den här vandringen? Jo jag tyckte att det var alldeles för få platser som bjöd på något intressant och vackert, förutom att man hela tiden hade den höga mäktiga ön Kungshatt i blickfång. Det var även väldigt fint vid Skärholmens gård, där jag kan tänka mig att sitta med gott kaffe nästa sommar, en halvmulen dag då temperaturen ligger runt 20 grader…
Nu kan jag i varje fall bocka av den här vandringen i min bok ´´Alla dessa promenader i Stockholmstrakten´´. Jag har faktiskt några platser kvar att utforska och tror att nästa vandring blir nr. 50 i boken – Dammtorpssjön och Lilla Sickla, en sträcka på 8 km.
Nu i smittans tid då jag knappt träffar någon människa, ser jag det som något fint när Mathem kommer hit med varor och önskar mig en fortsatt trevlig dag.
Regn hela dagen och jag höll mig inne och läste boken Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben. Där får man bland annat lära sig om hur träd kommunicerar och hjälper varandra genom att rötterna binds samman i skogen. Såg även en film med Robert Redford 84 år och Jane Fonda 82 år! ´´Our souls at night´´ en fin story om två ensamma grannar som börjar umgås.
Mellan regnskurarna idag tog jag en promenad till Minneberg som ligger en liten bit från mitt hem, där Lexus och jag brukar vandra. Visst kändes det lite tomt utan min kompis, men i morgon är han här igen! Jag fotade hortensior och vaxklockor längs strandpromenaden och ute på en badbrygga satt nio lata skarvar. Träden börjar försiktigt skifta i orange och rött, men det behövs några frostnätter innan det riktiga färgskådespelet startar. Ännu är det ju faktiskt 13–14 grader varmt på nätterna.
Den 7 mars lämnade jag Djurgården och bestämde mig då att inte besöka Stockholms vackraste ö mer detta år. Detta hände samtidigt som Coronaviruset fått fäste i Sverige och runt om i världen och det blev en mycket svajig tillvaro. Även om jag i år besökt många vackra platser både i Stockholm och i naturen utanför stan, så har jag givetvis saknat Djurgården. Det är ju där jag har mina magiska favoritplatser och det är där som jag helst vandrar med Lexus.
Men idag kände jag mig helt klar att åter vandra på den plats som jag älskat ända sedan jag flyttade till Stockholm 1975. Efter att ha hämtat Lexus vid Djurgårdsbrunn, åkte vi bort till Nordiska muséet för att parkera bilen. I Lusthusportens park var sommarblomsplanteringarna fortfarande fantastiskt vackra, speciellt den röda och den blå rabatten och på den frodiga gräsmattan gled robotgräsklippare ljudlöst fram. Gräset växer ju så länge temperaturen håller sig över 8 grader. När vi fortsatte vandra bort mot Rosendal kände jag en oerhörd lycka skölja över mig och euforin höll i sig hela förmiddagen.
Vid Waldemarsudde blommade det fortfarande mycket fint på Galleriterrassen och jag älskar verkligen den här platsen med den vackra utsikten. Borta vid växthusen hälsade jag på min kompis trädgårdsmästare Marina som undrade om jag nu vågat mig ut på Djurgården nu igen. Jag mötte även några andra bekanta i trädgården och det var verkligen roligt att möta dem igen. Men innan jag träffar Djurgårdsförvaltningens trädgårdsmästare, måste nog tiden gå lite längre…
Vi vandrade vidare förbi Skansen och Grönan där vi mötte Staffan Scheja med sin svarta pudel. Hundarna ville hälsa, men Staffan var tveksam. Jag sa att den här killen är oerhört snäll. Det är inte min, sa han!
Det känns befriande att ha klivit över den här höga jobbiga tröskeln idag och nu känner jag mig redo att möta den färgsprakande hösten på Djurgården!
I våras vandrade Lexus och jag på mjuka stigar i skogarna invid Ekebyhovs slott på Ekerö, mitt i den värsta Coronasmittan. Idag var vi tillbaka för att åter vistas i skogen där det är mycket glest med folk på morgnarna. Vi mötte några enstaka andra hundvandrare, annars var det bara vi och naturen. Stigarna korsar varandra hit och dit och det är lätt att gå ´´vilse´´, vilket vi också gjorde. Hur var det Tranströmer skrev i sin dikt ´´Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse´´. Vi hittade den där gläntan, där marken var täckt av mjuk ljus mossa och lavar och vi stannade en stund innan vi återvände till ´´rätt´´ stig igen.
Fikapaus tog vi på en höjd med storslagen utsikt över Mälaren och Lexus åt sin falukorv medan jag drack mitt kaffe. En bättre fikakompis finns inte, han säger visserligen inte så mycket, det är mest jag som pratar, vilket jag inte är så van med. Men hans närvaro är oerhört stark!
På andra sidan vattnet såg jag bort mot Skärholmens gård där jag vandrade i måndags.
Det känns tryggt att vistas i skogen nu när smittan verkar ta fart igen. Inte så farligt i Sverige ändå, men i övriga världen drabbar den andra vågen många länder hårt. På något märkligt vis har jag börjat anpassa mig till den här situationen och det enda som jag riktigt på allvar saknar är att jag inte kan resa till Italien. Nästa år blir det såklart inte heller några resor, men jag hoppas verkligen att få möta våren i de fantastiska trädgårdarna runt Comosjön 2022.
Jag njuter fullt ut av att ha Lexus här och vi hade grabbkväll i Brommanästet med fotboll Ryssland-Sverige 1–2! En av oss följde noggrant matchen, den andra låg på rygg och sov med fyra ben i luften…
Det finns faktiskt strandpromenader i Stockholmsområdet som jag ännu inte besökt och idag gick Lexus och jag från Vintervikens trädgård till Ekenbergskajen i Gröndal, där jag aldrig tidigare vandrat. Vi tog stigen som går uppe på den höga Rävudden och rundade Mörtviken ner mot Ekenbergs bostadsområde, där de fula gula husen står som ett stort misslyckande på den här vackra platsen. Tycker jag!
Det som däremot är lyckat är utsikten mot vattnet och Stora Essingen, men varför blev arkitekturen så hemsk. De rödaktiga husen, med de vackra balkongerna närmare Essingeleden, är däremot riktigt fina. Vi vände där ´´Tronen´´ står, en bronsskulptur av konstnären Ellen Ehk Åkesson och som kom på plats i maj 2019 och tog några genvägar tillbaka till bilen vid Vinterviken. Vi tyckte båda att det här var en riktigt skön vandring.
När jag för någon vecka sedan fotade Lilljö-ån här i Bromma och berättade att jag tycker så mycket om just åar och kanaler så skrev en trädgårdskompis, som själv skriver böcker – gör en Å-bok! Först skrattade jag lite för mig själv, men sen växte det sakta fram ett intresse ändå. Tänk att en vår-försommar åka runt i Sverige och fotografera åar, små vattendrag som slingrar sig fram både i städer och i naturen! Det vore ju faktiskt riktigt spännande. Som ett långvarigt projekt, inte ett halvår som jag fick på mig när jag skrev Stockholms gröna rum! Men nu befinner vi oss i Coronatider, så den idén får vila ett tag. Men jag behåller drömmen.
Nu sjunker temperaturen och i morse var det sju grader när solen gick upp över Kungsholmen. Det kändes tomt att inte gå morgonpromenaden med Lexus och nu väntar en vecka med ensamvandringar, men min kompis är nog snart här igen!
Så gick jag där igen, längs den vackra Djurgårdsbrunnskanalen, där Lexus och jag har vandrat mycket ´´en gång i tiden´´. Nu börjar träden glöda och spegla sig i kanalen och som vanligt är det vackrare på den norra sidan där färgsprakande lönnar står för höstprakten just nu. På Södra Djurgårdssidan växer endast lind utefter kanalen, som snart kommer att lysa i guld! Då återkommer jag!
