Nu går jag in på mitt 42:a år inom trädgårdsyrket och ibland undrar jag om jag inte borde göra något helt annat under de 17 år som jag har kvar att jobba. De långa vintrarna är svåra för själen ute i en mörk trädgård. Mörkret och kylan får mig ibland att tappa greppet och vilja fly landet för gott.
Nu har i varje fall snön smält i slottsparken och jag har krattat parkens stora ytor, krattat bort torra grenar som träden släppt under stormiga vinterdagar. Jag har städat helt enkelt och med lite halvtrötta tankar på den kommande trädgårdssäsongen kämpade jag vidare.
Men så hände något idag!
Jag krattade mig bort mot slottet, solen värmde skönt och fåglarna kvittrade mer än någonsin i år. När jag nådde fram till de planteringar som innehåller mängder av snödroppar började jag klippa ner blasten från de torra perennerna, mest mjölkklockor och stjärnflocka. Självklart låter jag klippet ligga kvar i planteringen, det kommer många kalla nätter ännu och klippet som skyddar mot kylan gör även gott åt jorden framöver.
När jag så böjde mig över planteringen och såg hur mängder av snödroppar började fylla platsen som i övrigt såg rätt vårskräpig ut - precis då kom den där magiska känslan över mig. När jag såg jorden och det som spirar och gror ur den - då fylldes jag av den där trädgårdslyckan igen, den lycka som jag inte känt under ett halvår och som jag helt glömt bort hur den kändes. Det kändes som att jag blev tio kilo lättare och jag började nästan vissla eller nynna, det gör jag inte så mycket under vintern! Att jobba med växter och trädgård är mer än ett jobb - det är klyschigt sagt ´´ett sätt att leva´´!
Det är inte riktigt vår hos oss ännu, men värmen, solen, fåglarna och de första växterna som tittade upp ur jorden idag fick mig att bestämma mig. Jag fortsätter att ta hand om trädgårdar och jag kommer nog att göra det hela vägen fram till min 75-årsdag.