Uppe vid det ensamma trädet högt ovanför gården, blir man lätt natur-religiös!
Det finns platser som etsar sig fast och som aldrig vill släppa taget, platser som man sparar i sitt hjärta för alltid. Gustav och Marie Mandelmanns gård Djupadal på Österlen är just en sådan plats. Första gången jag besökte gården var 2008 och jag har sedan dess längtat tillbaka och den här gången hade jag helt rätt sällskap med mig, ett sällskap som utan att tveka, skulle kunna flytta till den här gården...i dag! Och visst är det lätt att drabbas av paradistankar när man vandrar runt i den här underbara trädgården där odling av grönsaker, frukt och bär är mest framträdande. En prydnadsträdgårdsodlare som jag själv blir dock glad åt att Mandelmann även har fallit för prydnadsväxters skönhet då både blått och vitt blåregn klär in växthus, spaljéer och fruktträd. Vi drack kaffe under ett aprikosträd som blåregnet försiktigt klättrade i och plötsligt så blev andetagen något lugnare och djupare... Nu vet jag att det inte bara är det ljuva livet som familjen lever här, utan att det även är ett hårt arbete då gårdens växter och djur ständigt behöver skötsel och tillsyn. Men jag antar att Gustav och Marie ser sin tid i den här fantastiska miljön som ett sätt att leva och gärna låter oss besökare för en stund tro att det här verkligen är paradiset på jorden!
Gustav är även intresserad av lite speciella och exotiska träd som han nu planterar i utkanten av trädgården och runt dammarna. Vid vårt besök blommade mispelträden vackert i vitt. Det finns så mycket att berätta om den här platsen, men det är svårt att i ord beskriva känslan.
Första gången jag träffade Gustav var 1990 då vi gick på samma trädgårdsutbildning och han var nog den första jag träffat som talade varmt för ekologisk odling och den första jag sett som åt groddar till lunch. På Djupadal är all odling ekologisk och det har den varit sedan de köpte gården 1996. Det är alltid kul att träffas och jag vet nog ingen som känns så genomgod och tillfreds som herr Mandelmann. Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg så kan jag inte hjälpa att jag känner en viss avund på livet de lever på sin gård. För oss väntade storstadslivet i Stockholm, som ju är mina drömmars stad, men det här lugnet och de gudomliga omgivningarna finns inte i mina trakter.
Boken Självhushållning på Djupadal kom ut förra året samtidigt med min bok Stockholms gröna rum. Mandelmanns bok blev nominerad till Augustpriset.
2009 sände SVT Trädgårdsfredag från Djupadal
Läs mer om Mandelmanns trädgård på hemsidan här.
Man smittas av Gustavs glädje och här berättar han om Akebian som växer mot husets fasad och som är mycket vacker.
Marie med sina grönsaker.
De här fantastiska ankorna väntade tålmodigt och lugnt på att vi skulle flytta på oss...från deras upptrampade stig.
Vitt blåregn klär in växthuset där man dricker sitt kaffe.
Så gudomligt vackert!