Bland håriga pussmunnar och målarborstar i nyöppnat växthus

 

 

Mitt förhållande till växthus är komplicerat. Eftersom precis allting är uppbyggt av människor, blir avsaknaden av naturens vackra spontanitet och naturliga och harmoniska kaos så påtagligt. Allt är inställsamt, tillrättalagt och ordnat. Precis så som tanken är såklart. Här är ju växterna lättåtkomliga och hela miljön blir som en lärobok i växtkunskap, vilket är fantastiskt. Men jag blir ganska fort uttråkad av all ordning. Samtidigt fullständigt älskar jag Edvard Andersons växthus! Jag sa ju att mitt förhållande till denna inglasade låtsasnatur var komplicerad!

 

Nåväl, det här stora växthuset i Bergianska trädgården har varit stängt i vinter på grund av renovering och nu i helgen öppnade de äntligen upp portarna igen och idag tog jag med min vän Nikon till Edvards palats. Den här platsen har varit och är fortfarande mitt självklara gömställe när vintern blir för hård och deprimerande i Stockholm. Det hjälper att vandra här inne en timma i Medelhavs- eller tropiskt klimat för att få tillbaka tron på livet...

 

Jag brukar vanligtvis inte besöka Edvard under helgerna eftersom det oftast är alldeles för mycket folk och eftersom det var nyöppning idag så var det till och med lite kö vid entrén. Annars trivs jag bäst här på onsdagar! Då brukar det endast vara några stycken här inne, om det inte är skolklasser på besök vill säga. Växter ska betraktas i stillhet och kaffet ska drickas till ett lagom sorl från människosläktet.

 

Det blev ett ganska kort besök idag och jag försökte till och med lyssna på guidningen en stund, innan jag otåligt försvann in i ormbunksrummet där epifytväggen var helrenoverad. Det är i varje fall väldigt skönt att man åter igen kan fly in i värmen när som helst! Tack grosshandlare/glasmästare Edvard Andersson (1865-1936) som testamenterade sin förmögenhet till Bergianska stiftelsen, så att det här vackra växthuset kunde byggas och invigas 1995 - 20-års jubileum i år alltså!

 

Mer om Bergianska trädgården här!