Syrenfika på Fåfängan

Som vanligt rusar tiden fram nu när det är som vackrast och i vanlig ordning känner jag mig en aning stressad över att försöka hinna se så mycket som möjligt av den här fantastiska blomsterprakten, innan buskar och träd återgår till att vara vanligt gröna i olika nyanser. De är dock en ganska behaglig stress eftersom jag så ofta jag kan, vistas på de allra vackraste platserna i Stockholm, dels för att fånga så mycket som möjligt på bild, men även för att jag som storstadsmänniska behöver se den här fantastiska försommarprakten, som en kontrast till det som inte är vackert i vår stolta huvudstad. För visst finns det mycket som jag vänder bort blicken från under mina vandringar och jag tänkte först att det här skulle bli ett blogginlägg med kontraster, genom att varva med bilder från direkt fula platser på Södermalm där jag vistades idag. Men jag klarade inte av att smutsa ner det här blommande inlägget.

Jag fick en kommentar på Facebook i veckan, när jag lagt ut en vacker syrenbild:

En gång i tiden var Sthlm vackert. Nu är det klotter, fimpar, skräp tom avföring, råttor överallt och överfulla bussar tåg gator sopkorgar och frånvaro av toaletter och tiggare överallt. City blir mer och mer ett betongkomplex utan all charm och biltrafiken är mördande.

Som vanligt svarade jag att jag koncentrerar mig på det vackra i Mina drömmars stad, men jag hade den där kommentaren kvar i minnet när jag vandrade på härligt charmiga Södermalm den här lördagen då det sprangs Marathon nere på stan. Visst var kommentaren lite väl gnällig, men när jag vandrade fram på vårt vackra utsiktsstråk Monteliusvägen, med en vidunderlig utsikt över stan, såg jag ´´sanningen i vitögat´´...!

Vad är det med unga festande svenskar? Varför måste parksoffor, staktet och annat sparkas sönder och varför kastas det skräp trots att det finns papperskorgar. Jag såg några asiatiska turister som så många andra blev betagna av utsikten, men jag såg även deras blickar när de tittade ner på hundratals fimpar invid bänkarna på Monteliusvägen och de fick kryssa mellan spyorna för att kunna ta sina bilder av vårt vackra Stockholm. Att de gamla vackra stenmurarna på vissa håll var fullklottrade med graffiti, är väl en annan historia...som jag inte heller förstår.

Varför ser jag inte sådan här nedskräpning och förstörelse i Italienska eller i Spanska städer, där det i och för sig städas extremt noggrant tidigt på morgnarna. Vad är det med folk här hemma? Det här är ju deras hembygd som de borde vara stolta över? Även om jag inte alls ser på Stockholm på samma sätt som den kommenterande kvinnan på Facebook, så förstår jag ändå lite vad hon menar. Jag har en förmåga att blunda för det ´´ovackra´´ i Stockholm, men idag gjorde jag inte det! Jag får ofta kommentarer när jag visar bilder på sociala medier, att de inte visste att Stockholm hade så många vackra platser. Stockholm är en fantastisk stad, men den har även sina problem och för besökare gäller det att lämna shoppingstråken inne i city för en stund och även leta upp de vackra platserna i de gröna rummen.

Slutgnällt, men jag blev lite deppig en stund, innan jag åter lyfte blicken upp mot syrenerna!

Fåfängans syrenberg

Vandringen uppför syrenberget mot Fåfängan var som vanligt en skön upplevelse och våra kameror användes flitigt den här sista helgen som dessa vackra blommor smyckar Söders vandringsstråk. Fåfängan bjuder på den allra vackraste utsikten över Stockholm och vi placerade oss på första parkett, Per, Catherine och jag där vi njöt av platsen, utsikten och det helt perfekta vädret enligt mig. Vindstilla, lagom molnigt med ett behagligt ljus och en temperatur på 17 grader. Vi hade Djurgården med all sin grönska nedanför oss och båttrafiken var livligare än vanligt. Det var så lugnt och stilla här uppe på de östra höjderna idag och jag antar att många ville följa Stockholm Marathon, eller ´´Smaka på Stockholm´´ i Kungsträdgården som är en av världens största matfestivaler.

Jag tog farväl av Söders syrener för den här gången och tänkte att jag nästa år kan följa syrenblomningen mer noggrant...!

Karlssons Birger Jarl glider förbi Prins Eugens Waldemarsudde.

Silltrut som poserar.

Vi vandrar ner från Fåfängan

Här uppe på Skinnarviksberget blev jag nästan yr av den fantastiska blomningen och jag hade svårt att lämna platsen.

Vår vanliga bondsyren (Syringa vulgaris) är en av de mest ´´svenska´´ växter jag kan tänka mig. Den här enkla, tåliga arten med lila och ibland vita blommor (alba), som lätt förvildas med rotskott, är under blomningen bland det vackraste jag vet. Syrener är en självklarhet vid gamla torp och gårdar runt om i Sverige, men även på många håll i Stockholm, som i trädgårdarna vid Södermalms gamla kulturhus, på Mariaberget och i Vitabergsparken eller längs de äldsta gatorna i samma stadsdel och på många andra platser i huvudstaden. Förutom att bondsyrenen är en karaktärsväxt i de äldsta söderkvarteren, finns de även stora bestånd i den vackra trädgården på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården, där svämmar bergen över av syrenblom i maj och en bit in i juni.

Nu är inte bondsyrenen någon ´´svensk´´ växt, utan i stället en invandrare från Östeuropa. Den har använts som prydnadsväxt länge i vårt land och sedan början av 1800-talet har den förvildats på många håll.

Ludvigsbergsgatan

Tavastgatan

På gården där jag växte upp i Norrtälje under 50-talet, fanns stora underbart vildvuxna syrenhäckar mot granntomterna. Där inne hade jag en liten koja, eller kanske mer ett gömställe inne i grönskan, dit jag kunde dra mig undan när jag behövde vara för mig själv en stund. Den täta grönskan och doften av syrenbuskarnas blommor och blad gjorde platsen till den bästa tänkbara lövkojan och när jag tänker efter är det nog främst doften av syrenernas blad som jag minns starkast. Än i dag när jag gnuggar ett syrenblad mellan fingrarna och känner doften, tänker jag tillbaka på mitt hemliga lilla gröna rum intill Södra bergen i Norrtälje.