Det händer alltid något med mig när jag ser byggnader eller trädgårdar i förfall. Då menar jag inte något som är misskött av ägaren, utan en plats som är lämnad och där naturen sakta men bestämt tar över. Som en kontrast till allt det som är perfekt i vår tid. Jag tror att jag trivs bäst i det som är slitet och nött.
Min älskade dotter hade letat fram en vandring utanför Uppsala som hon tyckte skulle passa oss den här märkliga tiden som vi nu befinner oss i. Helst hade jag velat ha heltäckande skyddsdräkt under vandringen, men jag var försiktig när vi mötte folk där på Vårdsätra strandpromenad.
Det blev en mycket skön vandring i vårsolen, vilket gjorde att jag kände mig bättre än på länge.
Tack för att du alltid finns, i både lyckliga och besvärliga tider min fina dotter!
I maj då häggen blommar, återvänder jag hit!
